Vi avslutar året med en betraktelse från en av våra styrelsemedlemmar.

Att denna dystra människosyn har ett starkt grepp om folksjälen, blev jag smärtsamt medveten om i samband med att kommunfullmäktige i min hemort skulle rösta om möjligheten för anställda att pröva detta med självstyrande enheter.

Där visade det sig att lite över 50% av de församlade röstade nej till förslaget, Vänsterpartiet och Liberalerna röstade för, så även delar av centern och socialdemokraterna, Moderaterna, KD och SD röstade mot.

När jag i efterhand frågade dem som röstat nej om varför de röstade som de gjorde, menade Moderaternas talesman att motionen visserligen var bra, men att dom valde att rösta nej ändå, på ett liknande sätt svarade även de andra ledamöterna som röstat nej, förutom SD.

Sverigedemokraterna skilde ut sig på så vis att samtliga ledamöter, ansåg att motionen var dålig, framför allt på grund av att det inte finns några förutsättningar för det föreslagna självstyret.
En av partiets ledamöter svarade att det vore underbart om man kan lita på att det finns tillit och sammanhållning i grupperna, men med åren blir man cynisk, många är lata, bekväma och vill inte ta ansvar.
Partiets ordförande svarade att hon själv jobbar inom omsorgen och hon ”ser det som svårt att genomföra och tycker även motionen var mindre bra”.

Att följa upp frågan om varför ledamöterna röstade som de gjorde, var väldigt intressant, inte minst i det senare fallet, där man helt enkelt inte tror på tanken om att låta demokratins grundläggande värderingar återspeglas i våra organisatoriska strukturer.

När jag i efterhand begrundade dessa skeptiska svar, funderade jag på om de skeptiska kanske har rätt, och att jag är en förhoppningsfull idealist, medan de som röstade nej är sakliga realister, om det inte vore för att min idealism inte är naiv och att min åsikt är att självstyre endast kan bli aktuellt där förutsättningar finns.

“De tror inte på tanken om att låta demokratins grundläggande värderingar återspeglas i våra organisatoriska strukturer

Dessutom måste vi vara idealistiska – för då blir vi till slut de sanna, äkta realisterna, om vi ska tro Viktor E Frankl. Om vi ställer frågan på sin spets, handlar den om huruvida det i våra sociala sammanhang finns förutsättningar för demokrati eller inte, där en åsiktsströmning gör gällande att förutsättningarna saknas, på grund av att människor i allmänhet inte är kapabla till att hålla ordning på sig själva, varandra och uppdraget.

När det gäller den dystra människosyn som de lokala partiföreträdarna för SD gav uttryck för, kan vi tro att dessa tankar är av privat natur som präglats av lokala omständigheter.
Om det inte vore för att detta sätt att tänka finns inskrivet i partiets principprogram från 2019, där partiet exemplifierar vad de menar med socialkonservatism, genom att lyfta fram Teodor Holmberg, som enligt Mattias Karlsson försökte ”förena demokrati, konservatism och patriotism med ett socialt samvete”.

År 1906 startade denne Holmberg en tidning, som i sina artiklar uttrycker en djup ovilja mot demokratiska strävanden, snarare lyfter dessa spalter fram värdet av ett auktoritärt samhällsstyre med inslag av apokalyps.

Här får vi även veta att rösträttsreformen kallas en ”författningskupp” som ger ”den försumlige skattebetalaren samma medborgerliga rättigheter som den ordentlige”, samt att denne Holmberg talar sig varm för sin syn på nationen som en enande kraft, genom att lyfta fram Adolf Hitler som en förebild, som; ”förmått att svetsa ihop tyskarna inåt till ett folk, fyllt av strålande entusiasm inför nya ideal”.

Sverigedemokraternas principprogram ser alltså denne Holmberg som en efterföljansvärd förebild, vars budskap ska omsättas och implementeras i det svenska folkhemmet, där de ordentliga ska med auktoritära medel hålla ordning på de försumliga skattebetalarna.
Eftersom Sverigedemokraternas ledande ideolog Mattias Karlsson, lovordar denne Holmberg och ser honom som en centralgestalt i uppbyggandet vårt samhälle, finns med all sannolikhet Holmbergs ideologi och ideal med på dagordningen i tankesmedjan Oikos.
I ljuset av detta kan vi förstå att de ovan nämnda lokalpolitikerna, långt in i hälsingeskogarna, inte endast ger uttryck för personliga reflektioner utifrån lokala omständigheter, utan att detta sätt att tänka ingår i Sverigedemokraternas ideologiska koncept.
Med andra ord kan vi säga som Victor E Frankl; ”Vi blir det som vi undervisar!”.

Att en representant för denna grumliga och destruktiva ideologi, har kunnat inneha det högsta ämbetet under kungen och varit talman i Sveriges riksdag, har sin förklaring i att vi uppfattar demokrati endast som en slags formalia för beslutsfattande och att vi försnillat demokratins ideologiska innehåll.

Detta fenomen kan även förklara varför stater med auktoritärt statsskick kan kalla sig demokratiska, av den enda orsaken att staten ifråga har införlivat ett slags röstnings-förfarande som bygger på majoritetsbeslut.

När demokratin blir till en tom formalia för beslutsfattande, blir demokratin både tandlös, lam och försvarslös inför de antidemokratiska krafter, som likt barkborrar underminerar det bjälklager som upprätthåller samhället.

Av den anledningen är det hög tid att återupprätta demokratin, genom att införliva den politiska filosofi och ideologi, som gör att vi kan skilja agnarna ifrån vetet och se vad som sker i det som till synes sker.

När jag nu låter en liten kommun i norra Hälsingland bli till ett slags laboratorium för ett resonemang om stora ödesmättade ideologiska frågor, tjänar det flera syften, inte minst syftet att texten blir verklighetsförankrad i en väldigt lokal konkret kontext. Vilket jag försökt att eftersträva med bakgrund av att mina tidigare böcker kritiserats för att vara alltför teoretiska och filosofiska utan praktiska perspektiv, ett annat syfte handlar om att försöka tydliggöra hur de tankestrukturer vi formar, sedan formar oss, ofta obemärkt.

Ett ytterligare syfte handlar om nödvändigheten att tänka efter före och att dra ut konsekvenserna av hur vi tänker, när vi reflekterar över att vi tänker, hur vi tänker och varför vi tänker som vi gör.
Därutöver är diskussionen i den lilla lokalpolitiska kontexten i norra Hälsingland, en återspegling av en stor och dagsaktuell fråga, som handlar om huruvida vi kan lita på folket.

Kan vi lita på folket?

Där det handlar om hur politiken kan och bör förhålla sig till folkviljan, den folkvilja på gott och ont som demokratins fäder var väldigt skeptisk till, av samma skäl som de lokala partiföreträdarna ovan, som inte hade tilltro till det arbetande folket i den kommunala omsorgen.

Redan den gode Platon var skeptisk till frågan om det går att lita på folket, varför han rekommenderade att de styrande bör vara filosofer som kan tänka åt folket, John Adams, en av den amerikanska demokratins grundare menade att ”Alla människor skulle vara tyranner om de bara kunde vara det”.

Inom psykologins område menade självaste Freud att ”Vi härstammar från generationer av mördare, som alla hade sin förkärlek för mord i blodet”.

En annan inflytelserik figur är Machiavelli, som menade att människor i allmänhet är otacksamma, flyktiga och hycklande, denna dystra människosyn har präglat det västerländska tänkandet i århundranden.

Frågan om det går att lita på folket, är en i allra högsta grad dagsaktuell frågeställning, när en auktoritär notorisk lögnare kunde bli president i Amerikas förenta stater, när folken väljer att låta sig ledas av tokdårar som Trump, Erdogan, Orban, Bolsonaro, Morawiecki och Borisov.

De hierarkiska maktstrukturerna
utgör demokratins största hot.

I det senaste amerikanska valet, kan vi säga att det går an att lita till en knapp majoritet av det amerikanska folkets goda omdöme.
Därför ligger den stora demokratiska utmaningen i att medvetandegöra folket på ett liknande sätt som vårt eget lands folkbildningsrörelse i början av 1900-talet, fick människor att vakna upp över det strukturella förtryck som är inbyggt i samhällssystemet.
Där bildning inte handlar om att vara beläst och att frotteras i litterära salonger, utan där bildning handlar om någonting som individen aktivt gör med sig själv, när hon tar sig ut ur den självpåtagna omyndigheten, för att ha mod och kraft att tänka självständigt utan ledning av andra, om vi ska tro upplysningstidens fadersgestalt Emmanuel Wilhelm Kant.

Detta fundamentala demokratiska uppdrag börjar med att vi gräver där vi står, vare sig vi befinner oss i ett litet lokalsamhälle i norra Hälsingland eller i ett bostadskvarter i Peking, uppdraget är detsamma i ett globalt perspektiv, där demokratins bärare bereder jorden för en bättre värld vart de än befinner sig.

En vital del i detta uppdrag handlar om att genomskåda och att avslöja de hierarkiska maktstrukturer som utgör demokratins i särklass största hot.

Göran Thybäck

 

Uppdaterades: 28 dec 2020